Under de snöfria årstiderna brukar jag fundera kring vad det är som luktar så otroligt spännande på marken. Gurras nos är i gräset non-stop o helt plötsligt kan han börja slicka eller tugga på marken. jag har haft en romantisk bild av vad det kan vara som doftar o smakar så underbart att man måste stanna upp sin promenad och slicka frenetiskt på fläcken. det kan tex vara ett barn som tappat sin daimstrut. eller en annan hundägare som tappat en frolic. eller någon som tappat skinkan på sin ost & skinkmacka. men imorse fick jag det bekräftat, svart på vitt. eller ja, gult på vitt rättare sagt. det finns ingen glass o snask i snön. det är hund (förhoppningsvis)-piss. varenda spännande fläck är endast vätska som passerat en annan hund. och det vill min hund äta upp. o tungan i den munnen pussar mig flera gånger om dagen. och jag pussar så hjärtligt tillbaka. just nu känner jag mig kluven. förlåt mig gurris.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

jag är strax tillbaka.

med lite nyheter & svaller.